Hur kan man räkna ut halveringstiden

Därför används ofta detta samband mellan antalet atomer och massan:. Efter ytterligare en halveringstid återstår således en fjärdedel av den ursprungliga mängden och efter tre halveringstider en åttondel. Sannolikheten att denna partikel ska sönderfalla under de nästkommande 10 sekunderna är emellertid fortfarande 50 procent helt oberoende av partikelns 'historia'.

Säg, exempelvis, att man vet att en viss sorts partikel med sannolikheten 50 procent sönderfaller inom tiden 10 sekunder det vill säga halveringstiden är 10 sekunder och att man har observerat en sådan partikel en tid, säg 20 sekunder, utan att den har sönderfallit. Detta är helt enkelt en tillämpning av vad som inom sannolikhetsteorin brukar kallas de stora talens lag.

Beräkna halveringstid

Vidare har denna process egenskapen att den saknar 'minne'. Sidor som länkar hit Relaterade ändringar Specialsidor Permanent länk Sidinformation Använd som referens Wikidata-objekt. Huvudartikel: Exponentiellt sönderfall. Detta kan även uttryckas som.

Kategorier : Datering Radioaktivitet Termer med anknytning till tid. För en enskild partikel kan man alltså endast uttala sig om sannolikheten att den ska genomgå ett sönderfall under en viss tidsperiod men kan aldrig veta med säkerhet när ett sådant sönderfall kommer att ske. Orsaken till att absolutbelopp används är att derivatan är negativ mängden minskar men det är önskvärt att ange aktiviteten med ett positivt tal.

Termen används ofta inom kärnfysiken för att beskriva hur snabbt ett radioaktivt grundämne sönderfaller eller inom kemin för att ange med vilken hastighet en kemisk förening sönderfaller. Antag att denna sannolikhet är konstant, oberoende av tiden och den eventuella närvaron av andra partiklar. Arkiverad från originalet den 16 oktober Läst 25 april Arkiverad från originalet den 5 december Läst 6 oktober Kolmetoden · Dendrokronologi · Radiometrisk datering.

Halveringstid radioaktivitet

Rent matematiskt kommer alltså en viss, ständigt minskande, mängd alltid att finnas kvar. Orsaken är att ett svagt radioaktivt ämne sönderfaller under lång tid har lång halveringstid och omvänt, ett ämne som sönderfaller på kort tid avger en mera intensiv radioaktiv strålning. En välkänd tillämpning är 14 C-metoden som bildas då kosmisk strålning träffar koldioxiden i atmosfären.

Aktiviteten är alltså direkt proportionell mot mängden av ämnet och omvänt proportionell mot halveringstiden. Alltså ges aktiviteten, A A , av. Även om sönderfallsprocessen är stokastisk och man alltså, i princip, aldrig kan veta exakt hur många partiklar som har sönderfallit efter en viss tid kan man, om man betraktar ett stort antal partiklar, ändå använda sambandet.

Genom att göra antaganden om halter av 14 C respektive 12 C i atmosfären kan man genom beräkningar fastställa fossilernas ålder. Namnrymder Artikel Diskussion. Se även: Internationella måttenhetssystemet · Kalender · Tidsperiod.

Orsaken till att halveringstider definieras är att dessa, för vissa ämnen eller partiklar, är konstanta oberoende av tiden och mängden av ämne. Visningar Läs Redigera Redigera wikitext Visa historik. Halveringstid är den tid efter vilken en given mängd av ett ämne har minskat till hälften av sitt ursprungliga värde. Enkelt uttryckt kan man säga att ju längre halveringstid ett ämne har desto mindre radioaktivt är ämnet.

Hur räknar man ut halveringstiden? (Fysik/Fysik 1) – Pluggakuten

Termen används också mer allmänt för att karakterisera någon typ av exponentiell eller icke-exponentiell avklingning. Exempelvis de medicinska vetenskaperna hänvisar till den biologiska halveringstiden för läkemedel och andra kemikalier i kroppen. Stokastiska processer med denna egenskap kan matematiskt beskrivas med en exponentialfunktion. För en enskild instabil partikel kan halveringstiden tolkas som den tid efter vilken sannolikheten är 50 procent för att partikeln skall ha sönderfallit.

Till exempel återstår hälften av en given mängd av den radioaktiva isotopen 14 C efter ungefär 5 år halveringstiden oavsett hur stor mängden var från början. Många elementarpartiklar och atomkärnan hos många grundämnen är instabila i den meningen att de efter hand tenderar att sönderfalla i andra partiklar eller lättare atomkärnor.

Dessa sönderfall sker inte efter någon viss, given, tid utan snarare helt slumpmässigt stokastiskt men med en, för partikeln eller atomkärnan, karaktäristisk sannolikhet.